torsdag 13 oktober 2016

Allt är okej

Visst är det väl en helt fantastisk rubrik?
Det bästa är att det faktiskt känns så. Vilket betyder att jag dels återfått övertygelsen om att allting alltid ordnar sig, dels att jag fått motivation till att ta hand om mig och bli den bästa versionen av mig och dels att jag är konstigt lugn, beslutsam och målmedveten.

Det som tar tid, får ta tid.
Det som händer, händer.
Hur jag reagerar på saker, är alldeles upp till mig att styra över. Mitt ansvar.
Ni andra har ert ansvar.
Blanda inte ihop det.

Jag är så innerligt tacksam över allt som lett mig fram till de insikter jag nu har.
Jag är så väldigt tacksam för all kärlek, omtanke och vänskap som finns i mitt liv.
På riktigt alltså. Jag svävar nästan.

Livet är värdefullt.
Jag också.









tisdag 6 september 2016

Kärlek och sånt...

Nej, nej, nej.
Och om jag inte nämnde det så; Nej.

Kärlek är inget man kan hävda att människor ska förtjäna.

Alltså, jag läste nåt så tokigt förut ikväll. "Vem förtjänar mig och min kärlek"
Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det är mer komiskt eller mer tragiskt. Men jag lutar åt det sistnämnda.

Kärlek är ju givande, osjälviskt.
Kärlek är att vilja andra människors bästa, oavsett vad det må vara och oavsett vars i världen detta för dem.
Kärlek är livgivande och närande, inte krävande och tärande.
Vårt ego, våra oläkta sår och allt vi bär i vår känslomässiga ryggsäck, kan få oss att tro att ömsesidigt beroende mellan människor är detsamma som kärlek. Vilket är fel, dumheter och vansinnigt destruktivt.
Det kan även få oss att halka snett i relationer och få oss att tro att det är någon annans uppgift att göra oss lyckliga och tillfreds med livet.
Ja, vi är ju bara människor. Så vi må ju förlåta oss de gånger vi inte begriper bättre. De gånger vi glömmer, vilseleds av vårt ego och våra oläkta sår.
Förhoppningsvis kommer vi till sans igen, blir klokare med tiden och får lättare att genomskåda när vi försöker lura oss själva.

Kärlek är att vilja se en annan människa lycklig. Att vilja den personens bästa.
Det har alls ingenting att göra med var man står själv och absolut ingenting att göra med vad föremålet för kärleken gör för livsval.

Den enda människa som förtjänar att bli älskad av någon av oss, är vi själva.
Det råkar dessutom vara en förutsättning att vi gör det, om vi ska ha förmågan att älska andra.
Förutsättningslöst.
Osjälviskt.
Det finns ingen annan sort.








tisdag 16 augusti 2016

Augustireflektioner

Sommaren har gått. Nätterna har börjat bli kyliga och kvällarna blir mörkare och mörkare. Dags att börja leta fram D-vitaminerna.

Jag tror bestämt att jag missade större delen av sommaren.

Balkongen blev sorgligt bortglömd och grillen har inte använts. Jag har varken fiskat eller varit på utflykt och gjort upp eld ute. Jag har visserligen badat några gånger i slutet av sommaren. De gångerna är dock lätt räknade. Men, det blev lite batteriladdning och fina minnen. Gott så.
Jag har inte varit på road trip söderut, som jag hade hoppats att jag skulle ta mig iväg på. I dagarna var det exakt fem år sen sist.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Snart lyser fullmånen över skogen.
Skolan börjar på måndag.
Sommaren är kort.




lördag 6 augusti 2016

Ljudet av ett sommarregn

Det lyssnar jag till just nu. Harmonigivande. Välbehövligt.
Sommaren går mot sitt slut. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men, så är ju livet. Det blir inte alltid som man tänkt.

Jag hoppas på en harmonisk höst.


lördag 18 juni 2016

Reflektioner

Vi håller sakta men säkert på att bli den äldre generationen i våra respektive familjer.
Många av oss som är födda på 60- och 70-talet är det redan. Vi andra, som har förmånen att ha en förälder, eller till och med båda kvar i livet, ser hur ålderdomen smyger sig på. Med allt vad det innebär. Orken är inte som förr. Värk och/eller diverse andra krämpor har funnits med i bilden ett tag. Fallolyckor blir allvarligare med en skörare kropp. Minnet är inte alltid som det har varit.
Vi har färre och färre äldre släktingar kvar.
Det är ju naturens gång. Släkten komma, släkten gå. Vi vet det. Ändå är det som om vi blir förvånade. Vi står häpna och undrar när vi blinkade och hamnade i övre medelåldern.

I min familj klagar vi sällan.
När vi gör det, då är det jobbigt på riktigt.
Jag är övertygad om att ni är likadana många av er.
En bieffekt av det, är att omgivningen tror att man är pigg och kry, om man ser sån ut på ytan och inte börjar räkna upp alla sina krämpor när någon artigt frågar hur det är.
(Nio gånger av tio vill personen som frågar ändå inte veta. Men, det hör inte hit.)

Min släkt håller på att tackla av.
Mamma är sist kvar av sina syskon.
Pappa har några kvar. Men, ingen av dem är pigg och kry. Inte han eller mamma heller. Men, de två klagar sällan. Så när någon frågar mig hur det är med dem, säger jag naturligtvis "bra". För det är oftast bra, efter omständigheterna. Men, omständigheterna går vi inte in på om vi inte känner er väl. Och definitivt inte om vi står mitt ute bland folk. Dessutom finns det ju mer upplyftande saker att prata om än vem som har flest krämpor. Vilket en del verkar ha som hobby.

Vi blir äldre. Vilket är en ynnest i sig.

Ibland önskar jag mig ett par tre syskon, som jag skulle kunna dela praktiska ansvarsområden med. Men, så tänker jag på de av er som har syskon som är mer giriga än hjälpsamma, mer själviska än empatiska och som bara är trevliga på ytan. Då går det över.

Det ordnar sig med allt.

Ja. Det var väl det jag hade på hjärtat just nu. Kvällens reflektioner.

Ta hand om er, så att ni orkar ta hand om varandra.

Åsele, en lördagskväll i juni...





fredag 20 maj 2016

Balans

Knepet är nog att lyckas upprätthålla en balans mellan att ta hand om sig själv och att finnas där för andra.
Och att lära sig att avpolettera energitjuvar.
Dessutom tror jag att det är klokt att släppa förväntningar på att andra ska vara empatiska tillbaka. Alltså, jag tror på att vi får tillbaka det vi ger ut. Men, det är liksom ingen bumerangeffekt. Det vi får tillbaka kommer inte nödvändigtvis från samma håll som dit vi gav. Och om vi förväntar oss något i gengäld så lurar vi oss själva om vi tror att vi är välvilliga och generösa.
För övrigt är folk i allmänhet inte högkänsliga, så de läser inte andra, känner inte av stämningar och mående på det sätt som vissa av oss gör hela tiden. Man får liksom komma ihåg det.

Så.
Släpp förväntningar.
Mota iväg energitjuvar.
Ladda batterierna.
Upprätthåll balans.

Det låter ju enkelt och bra.
I teorin.
I verkliga livet är det med detta som med så mycket annat. Övning ger färdighet.



torsdag 19 maj 2016

Torsdag

Umeå idag igen.
Funderar på att ta med en bok.
Det regnar.
Tråkigt väder att promenera omkring i på stan.
Jaja. Hinner väl komma på något. Ska vara där strax före klockan ett.