If only...

När jag kollar på översikten över min blogg, kan jag bland annat ha koll på antal inlägg, sidvyer, kommentarer och sist men inte minst bloggintresserade. Det är bara det att det finns inga! Det sitter en nolla och hånflinar åt mig på min egen bloggsida. I mitt nuvarande stämningsläge (se föregående inlägg) är det en tragedi som passerar bibliska mått. Jag lyckas få det till minst två alternativ. Antingen vill ingen läsa vad jag skriver, mer än en eller två gånger (det finns bevisligen kommentarer, så jag kan inte lura mig att tro att alla bara tittat in och vänt på klacken) eller så skäms folk för att erkänna att de läser min blogg och därför vill de inte skylta med det.

Förnuftsmässigt fattar jag ju att det där resonemanget inte är hållbart. Totalt utan logik. Men å andra sidan känner jag mig inte speciellt logisk och rationell. Inte blir det lättare av att jag måste lägga locket på den stora sjudande kitteln med allehanda känslor. Om jag hade kunnat glänta lite på det och få ur mig lite av alla undertryckta känslor, skulle jag förmodligen sova bättre. Eller om någon bara kunde bokstavligen hålla ihop mig när det känns som att jag håller på att gå sönder.

If only...

Nu är det dock som det är, så det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Vilket jag håller på med i detta nu. Strax tänker jag överge mina oberfintliga bloggläsare och ägna mig åt att ta reda på hur det går för miss Mary Bennet och hennes självständighet. Det kan tänkas att det blir lite Wordfeud också.

Distraktioner behövs till max. Just hand them over!