Alla önskar det bästa för sina nära och kära i såväl stort som smått.
Vi lever våra liv som vi är vana att göra. Klagar över vädret ibland. Klagar på politik (rätt ofta). Gnäller kanske över att den ena eller andra varan var slut i butiken, eller inte fanns i just den färgen eller formen som skulle ha passat. Muttrar över smulor på köksbordet och skor slängda över hela hallgolvet. Blänger ilsket på bilförare och cyklister.
Sen händer det, någon gång emellanåt, att vi blir påminda om livets förgänglighet genom att någon närstående eller någon i bekantskapskretsen drabbas av obotlig sjukdom och/eller plötslig död.
Då skärps våra sinnen plötsligt och vi tänker att vi ska ta vara på livet. Vi ska njuta av tillvaron, tala om för våra nära och kära hur mycket vi tycker om dem, göra den där resan som aldrig blivit av, skriva det där brevet, hälsa på den där släktingen...
Sen återgår vi till att leva våra liv som vi är vana att göra. Vi klagar på vädret, på telefonförsäljare, på att det är dåliga program på tv och på att ingen gör något för att förändra allt som vi hittar fel på här i världen. Vi skänker pengar till den ena eller andra forskningen och till mer eller mindre rädda barn runt om i världen och stillar vårt samvete för en liten stund.
Ibland tänker jag att vi är hemska, som är så uppenbart likgiltiga inför allt gott vi har omkring oss. Men, å andra sidan kan jag bli vansinnig på klämkäcka typer som hela tiden går på om att livet är fantastiskt. Det är väl så att vi gör så gott vi kan, där vi är, med det vi har. För om vi varje dag skulle leva i den där intensiva känslan av att vi måste hinna med allt, innan livet tar slut...då tror jag att risken finns att vi i slutänden skulle missa själva livet.
Jag menar, det är ju ändå det här som är det. Livet. Det kan omöjligen vara meningen att vi ska susa omkring som glada clowner på lyckopiller varje dag. Det räcker nog med att vi tänker på att komma ihåg varandra, respektera varandra och på att ställa upp skorna snyggt i hallen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar