Jag har en ovana. Jag är alldeles för benägen att tro det bästa om folk, även om motsatsen bevisas.
Jo, det är en ovana. För det hindrar mig i mitt realistiska tänkande.
Förstå mig rätt. Att människor gör sitt bästa efter bästa förmåga (se förra inlägget), är ingen förutsättning för att deras handlingar alltid är av godo.
Men, jag vill så gärna att världen ska vara god. Jag vill att människor ska se till andra människors bästa. Jag vill att folk ska kunna erkänna att de är klokare idag än igår och ändra på saker som de har möjlighet att ändra på.
Jag vill att människor ska vara starka nog att ta kloka, medmänskligt grundade beslut, oavsett vad omgivningen säger.
Och så vill jag att vuxna ska lyssna på barn och ta reda på vad de vill, utan att manipulera dem efter sina egna önskningar och utan att skuldbelägga dem om de vill något som ej går ihop med den vuxnes vilja. Det är aldrig barns ansvar att hålla vuxna på gott humör och det är aldrig barns fel om vuxna är arga, ledsna eller besvikna. Vuxna människor har eget ansvar för sina känslor och känsloyttringar.
Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar