måndag 16 oktober 2017

Me too

Det började på Twitter. Alyssa Milano skrev en tweet och människor hakade på. Nu är hashtaggen #metoo även på Facebook och på Instagram. Det är med blandade känslor jag ser hur många inlägg det är. Det är helt vansinnigt hur utbrett fenomenet med sexuella trakasserier och sexuella övergrepp är. Det är förmodligen lättare att räkna antalet som klarat sig undan, än antalet som drabbats. Jag blir arg, för att det hänt så många människor på så många håll och under så många år. Vi pratar århundraden. Men, man tycker att folk i modern tid borde veta bättre. Likväl är vi många som upplevt mycket under flera decennier. Jag blir arg på att beteendet normaliseras för människor som lever i en destruktiv relation. Jag blir arg över vetskapen om att så väldigt många känner att de inte törs säga nej. Jag blir arg för att jag överhuvudtaget känner till uttrycket "husfridssex". Det stör mig enormt att jag känner väldigt många andra som också gör det och som av en mängd anledningar kan skriva #metoo; jag också.
Jag blir sällan arg numera. Faktiskt. Läs och häpna. Men, när jag tänker på sånt här får jag en adrenalinkick som faktiskt gör att jag har energi till att skriva om det.
(Jag kanske borde bli arg oftare...)
Men, jag blir också glad över att det inte längre är nedtystat. Jag blir överväldigad av den värme som sprids i kommentarerna till #metoo-inlägg. Jag blir hoppfull när jag ser hur många som träder fram, för det är ett sätt att säga ifrån. Det är nog nu. Det räcker.
Jag blir stärkt av påminnelsen om att det inte är vi som ska bära skammen.
Jag är tacksam över människor som Alyssa Milano, Katarina Wennstam, Linnea Claeson och alla andra som lyfter ämnet, säger ifrån och ger oss andra styrka att göra detsamma.






söndag 11 juni 2017

Tankar och ord.

Vet du vem du är?
Kommer du ihåg vad som har hänt dig?
Hur vill du leva ditt liv?
De vilda blommorna vid vägkanten tittar stumt mot skyn, som om de söker svaren långt därborta. Ingen tar någon notis om dem, där de står i gruset. Har de tur missas de av skräpet som slängs av människor som inbillar sig att allt som de ej längre ser, är försvunnet. Människor som plöjer sin väg fram helt utan tanke på vad som blir skadat av fårorna som deras omilda framfart orsakar.
Blommorna vid vägkanten vill endast växa, slå ut i blom och kanske få någon att förundras över att något så skört kan besitta sådan styrka.



lördag 22 april 2017

Hej bloggen.

Länge sen sist.
Jag har inte riktigt haft ork att skriva. Tyvärr. Har inte ens förmåga att läsa längre texter, sen sisådär ett halvår. Vilket innebär att jag inte läser bloggar eller böcker. Men, det blir väl bättre någon gång framöver.

Jag är hur som helst lite oroad.
Det är valår nästa år och det finns på tok för mycket fascister här i världen. Som folk röstar på!

Jag vill rekommendera en bokrecension. Klicka här och snälla, sprid informationen.

måndag 23 januari 2017

Nej


Nej. Jag mår inte bra.
Det är bara det att ingen av koftorna i min garderob är en offerkofta.
 I proportion till smärtan jag känner och symptomen jag dras med, 
klagar jag således ytterst lite och rätt sällan.